Kaj Korkea-aho -

Credo (på svenska)

Det var en gång åkrar, kyrkor, bönehus och ett bibliotek. Som barn bad jag, och läste.

Den unge Kaj kände sig ofta som en udda fågel, men på biblioteket var han aldrig ensam. På biblioteket var det okej att tänka vad som helst. Biblioteket var en myllrande storstad mitt i den avlägsna idyllen.

Till skillnad från biblioteket, som aldrig krävde, förmanade eller befallde, så hade tron en tydlig ordning. En världsbild med färdiga svar – precis det en växande människa önskar sig. Kaj drogs med i väckelsen. Budskapet var ödesmättat: det fanns rätt, det fanns fel, det fanns gott, det fanns ont, det fanns ja, det fanns nej, och inget däremellan. Kaj och hans vänner låste in sig i bönekamrar och lovade att aldrig vika från det enda som betydde något: Bibeln, sanningen.

Så mycket tid hade Kaj ändå tillbringat i biblioteket att han visste att predikanterna hade rätt: den värdsliga litteraturen är farlig. Han visste att litteraturen kunde få en att tvivla på att livet var svartvitt. Att litteraturen starkt motsatte sig tanken på en enda sanning. Att litteraturen visade att världen var större och betydligt mer komplicerad än Norra Österbotten.

Åren gick, rädslan växte sig stor som fantasin. Men någonting skavde. Det var biblioteket – hur dess budskap höll streck, också för den hårdaste kritiska granskning. Tron, å sin sida, verkade hålla bara så länge man avhöll sig från att granska den.

Det här skrämde Kaj. Vad kunde han mista om han fortsatte gå till biblioteket och ta del av vad det erbjöd? Sin tro? Sina vänner? Sitt sammanhang? Sin psykiska hälsa? Om det inte fanns klara svar på frågor om rätt, fel, lidande, livet och döden – hur skulle man då kunna leva? Tron var en oas. Biblioteket innebar ansvar. Tron var ett rep att hålla fast i i stormen. Biblioteket var själva stormen.

Kaj gjorde sitt val. Som ledstjärna i den omstörtande livsförändringen fanns en av den kristna trons viktigaste dygder: ärlighet. Att vara ärlig mot sig själv, mot andra, mot livet, mot sin osäkerhet, mot sin rädsla. Valet föll på litteraturen.

Vi behöver bibliotek för att det är så livet och världen ser ut: rad efter rad med historier, tankar, erfarenheter, gåtor och mäktiga samband.

Biblioteket finns mitt i byn eller staden, utan vare sig torn eller ringande klockor. Det predikar inte, det ger sällan enkla svar men ställer desto fler frågor. I bibliotekets tystnad får man sitta som man är: det är ett ställe fritt från fördomar, fobier, segregation och krav. Hyllorna är dess liturgi – mångtydigt är dess budskap. Läsning är dess bön. Finländarna är dess församling. När vi läser lär vi känna oss själv och andra människor, lindrar vi vår inneboende ensamhet och hävdar vi oss mot vår litenhet. Bibliotek berikar, förändrar och räddar liv: jag är ett sådant liv. Det här är mitt vittnesbörd.

Kaj Korkea-aho