Slutet gott

Jag mötte en arg läsare. Hon hade fått en av mina romaner i födelsedagspresent, läst den allra sista sidan och sedan bestämt sig för att inte läsa boken. Jag var förstås förfärad och ville skrika och förebrå, men nu var irritationen i hennes blick ytterst påtaglig. Hon hade nämligen också sett en annan av mina romaner i biblioteket, läst den allra sista sidan och prompt förkastat också den. ”Jag orkar inte läsa om det slutar dåligt”, sa hon. ”Skriv nånting som slutar bra.” Och när jag behärskat frågade vad hon tycker är ett bra slut gav hon mig en undrande blick som säkert gick att tolka på flera sätt, men som för mig var tydligt anklagande och förföljde mig resten av dagen. Det borde du väl veta, läste jag i hennes ögon.

Och som författare borde jag väl det. Likväl har jag ingen aning om hur man gör. I teorin tänker jag att ett bra slut ska knyta ihop eller åtminstone nysta upp bokens trådar på ett tillfredsställande och gärna lite överraskande sätt. Bokens huvudkonflikt bör stå i centrum och få en lösning, romanens huvudkaraktärer bör vara närvarande och aktiva i det som händer. Som läsare ska man känna att man får svar på sina frågor, men också att det finns saker att fundera över. Som om inte allt detta vore tillräckligt komplicerat ska slutet i bästa fall gärna också skänka hela berättelsen en känsla av betydelse och existensberättigande.

Och så måste det vara trovärdigt. Att höra att slutet i ens bok är dåligt av någon som inte har läst boken är betydligt lättare att hantera än att få höra att slutet är konstruerat av någon som verkligen läst den.

För många författare är skrivandet intuitivt och sökande, så att tillverka ett slut enligt ett teoretiskt ramverk kommer inte på fråga. Medan jag skriver vill jag inte själv heller veta i ett alltför tidigt skede (och inte heller alltför sent) hur historien ska sluta. I bästa fall får intrigen utveckla sig utan att jag, så att säga, blandar mig i. Den återstående komponenten i skrivprocessen är sedan det där oförklarliga som händer när trådarna man arbetar med plötsligt börjar fläta ihop sig av sig själva och ett oväntat och helt nytt mönster framträder.

Men att börja prata om magi eller säga att man som författare inte alltid har kontroll över sin egen text är knappast det bästa sättet att försvara sig mot en besviken läsare. Inte heller att säga att jag som författare givetvis jobbar envist med mina böcker tills jag känner att helheten, inklusive slutet, håller måttet. Sist och slutligen är det omöjligt att göra alla läsare nöjda.

Ett skrivtips angående avslutningar på text är att återknyta till sin inledning och lösa någon konflikt som presenterats där. Den arga läsaren var från min egen hemkommun i Österbotten, och några dagar efter att jag träffade henne slog det mig att ”ett bra slut” på vår dialekt betyder ”ett lyckligt slut”. Det gjorde det lättare att andas. Folk som bara vill ha lyckliga slut är ännu svårare att ta på allvar än folk som läser sista sidan i en bok först.

Kaj Korkea-aho