Kaj Korkea-aho -

Om hur jag övervann min rädsla för bokmässan

En hel del av vår vardagsrädsla är som kristdemokraternas äktenskapssyn: den kollapsar när den kommer i kontakt med verkligheten. Så lyckades jag till exempel bota min flygrädsla med vanlig hederlig statistik. Någon hade elegant räknat ut att man måste flyga dygnet runt i ungefär åttio år innan risken för att vara med om ett haveri blir beaktansvärd.

Det finns förstås rädsla som är svårare att rationalisera, och som kan få en att avstå från betydligt viktigare saker än en flygresa. I höst är det sju år sedan jag första gången uppträdde på Helsingfors Bokmässa. Min första roman hade precis kommit ut, och det fanns mycket att grubbla över: recensioner, familjens åsikter, ändringar som aldrig blev gjorda. Det som skrämde mig allra mest var att uppträda.

Som en av Finlands 50 000 stammare hade jag i hela mitt liv så långt som möjligt undvikit att tala. Jag mejlade istället för att ringa, jag skippade universitetskurser som inbegrep föredragshållande och jag beställde aldrig pizza (kebab är enklare att säga). Kanske är stamningen en delorsak till att jag blev författare. Fast jag ofta hållit mig undan folk har jag haft ett trängande behov av att uttrycka mig. I prosan fanns möjligheten att låta exakt som jag ville: obehindrad och välformulerad.

Att stå på en mässcen och berätta spontant och karismatiskt är ganska nära motsatsen till författaryrkets ensamma spanande efter existensens smärtpunkter, även om man inte stammar. En författare på en scen är inte sällan lika bekväm som en hund med kläder. Samtidigt vill författaren ofta också att så många som möjligt ska läsa ens bok, och mässuppträdanden är ett utmärkt sätt att nå ut.

Så jag ställde mig skakande och illamående på Edith Södergran-scenen och gjorde mitt bästa. Hur gick det? Jag stammade så det värkte i käken och bröstkorgen. Men publiken lyssnade och applåderade och det uppstod en liten kö till signeringen efteråt. Rädslan fick möta verkligheten, och redan efter det där första uppträdandet började den visa tecken på att upplösas och försvinna.

Efter hundratals uppträdanden oroar jag mig numera sällan för att stå på scen och stammar nästan aldrig så käken värker längre. Jag har dessutom kommit att uppskatta författarsamtal allt mer, mycket tack vare högklassiga festivaler såsom Helsinki LIT, Vasa Littfest och Mariehamns Litteraturdagar. På Helsingfors bokmässa är det ändå skönt när böckerna och inte författaren står i fokus, och det är inspirerande att se mängden människor som varje år samlas och trängs för bokens skull. För en så god sak är vi många obekväma hundar som gärna sväljer rädslan och ställer oss på scen. Vi vet trots allt att böcker kan förändra liv; det gäller både för läsare, författare och kristdemokrater.

Kaj Korkea-aho