Liket på Öresundsbron
Som finlandssvensk känner jag mig ibland som liket som hittas mitt på Öresundsbron i inledningen av teveserien Bron. Vems angelägenhet är min historia, var hör jag hemma? Precis som liket är kapat i två delar är min kulturella identitet tudelad, och precis som liket får den svenska och danska polisen att samarbeta kan jag ibland känna att finlandssvenskarna utgör en kulturell och språklig länk mellan Finland och resten av Norden. På samma sätt som liket väcker finlandssvenskarna starka känslor, omgärdas av rykten, och tros enligt vissa nätforum vara en del av någon sorts konspiration.
Jag är utlänning vart jag än kommer, diktade redan Henry Parland. Aldrig är jag så finsk som då jag befinner mig i Sverige, och aldrig så svensk som då jag i simhallens bastu ska försöka småprata med mina landsmän på finska. Att vara ett tudelat lik för också med sig professionella komplikationer. När min senaste roman skulle bedömas av ett stort svenskt förlag tog det en evighet att få svar. Det visade sig att manuskriptet först hade väntat på sin tur på avdelningen för svensk litteratur men sedan skickats över till avdelningen för utländsk litteratur, och därifrån tillbaka till den svenska sidan igen. Jag skrev boken på svenska, den finns snart ute på åtta språk, men den ges inte ut i Sverige. Samtidigt var det i flera fall tack vare språket som boken fick internationell spridning, eftersom betydligt fler lektörer och litterära agenter runt om i Europa kan läsa svenska än de som kan läsa finska.
Trots ovan nämnda likupplevelser är det förstås en rikedom att ha konkreta kulturella beröringspunkter med sina grannländer. Flerspråkighet är ingen universell egenskap för just finlandssvenskar, men i fallet Norden är modersmålskombinationen finska och svenska ett svårslaget par. Ta bara den nordiska litteraturen, som håller absolut världsklass vare sig det handlar om deckare, autofiktion, epik, poesi eller ungdomslitteratur. Att kunna ta del av denna mångfald, vare sig den är på finska, svenska, norska eller danska kan inte vara annat än en fantastisk sak. Det finns givetvis språk att lära sig som talas av betydligt fler människor, men det är bara de nordiska språken som ger oss finländare bredd i förståelsen av oss själva, vår gemensamma historia och som öppnar våra ögon för hur lika varandra vi ändå är.
Svenskan är en behändig bro till det nordiska, och när språkets betydelse allt mer tycks minska i finländarnas sinnen och man experimenterar med att skippa svenskundervisningen i skolorna känner jag att jag vill påpeka detta. Liken må ropa om vad de levande kan gå miste om.
Kaj Korkea-aho